lördag 17 mars 2018

Godnatt, min ros - inte vad man tror

Vill man hitta kinesisk eller annan östasiatisk litteratur i översättning till något europeiskt språk är det franska man ska fokusera på. För någon vecka sedan var jag i Paris och där köpte jag bland annat fyra romaner av den japanske författaren Junichiro Tanizaki, som är oerhört sparsamt översatt till svenska. I Musée Guimets butik fanns också fynd att göra. På en av hyllorna såg jag till exempel en vacker liten utgåva av Chi Zijians Godnatt, min ros 《再见玫瑰》som på franska har titeln Bonsoir, la rose och har översatts av Yvonne André. Då blev jag lite inspirerad och åkte hem och läste.

Som så många av Chis romaner utspelar sig Godnatt, min ros i Harbin i norra Kina. Årstiderna märks tydligt i berättelsen, det snöar och regnar och sedan blir det underbar vår. Chis roman bygger också på en annan av stadens egenheter, nämligen det tydliga ryska inflytandet. Staden grundades ju ursprungligen av ryssar och efter den ryska revolutionen flydde många icke-kommunister dit. Den blev också fristad för en stor grupp ryska judar. Chi vet verkligen att använda Harbins egenheter på ett skickligt sätt och man lär sig en hel del om till exempel de olika judiska synagogorna i staden och deras nutida öden. Även jag, som bara har tillbringat ett par dagar i Harbin, kände igen mig i en del: jag har till och med bott på Hotel Moderne och ätit dess berömda glass, som också finns med i romanen. Chi väver till och med in den dramatiska kidnappningshistorien från 1933 i berättelsen.

Berättaren i Godnatt, min ros är Xiao'e, en ung kvinna som i romanens början plötsligt står utan bostad, eftersom hennes hyresvärdinna ska gifta sig - till råga på allt med Xiao'es före detta fästman. Som tur var har hennes väninna den perfekta lösningen: hon, som är journalist, har precis intervjuat en gammal rysk-judisk dam som bor ensam i en stor lägenhet mitt i staden. Kanske kan hon vara intresserad av att hyra ut ett rum till en skötsam ung kvinna? Elena, som den gamla damen heter, är först tveksam, men så småningom får Xiao'e flytta in. Elena visar sig vara en djupt religiös kvinna som sällan går utanför dörren. Hon är en god musiker, har djupa kunskaper om konst och hennes känsla för stil och elegans blir till stor hjälp för den ganska enkla och lite klumpiga Xiao'e. Men de två kvinnorna bär på varsin mörk hemlighet som präglar deras liv och som de på olika sätt försöker hantera.

Det känns som upplagt för en hjärteknipande historia där två kvinnor ur olika generationer med stöd av varandra konfronterar sitt mörka förflutna, lär sig något om livet och kan gå vidare, stärkta om än en aning tilltufsade, eller hur? Men, nej. Det här är ju faktiskt en roman av Chi Zijian. Den slutar inte alls som man tror att den ska göra. Faktum är att jag nästan blev lite chockad över att författaren drar sina läsare vid näsan på det sätt hon gör. Det mjuka, gosiga slutet då allt blir bra finns inte. En mörk och osäker framtid väntar på Xiao'e.

Jag tyckte mycket om boken och särskilt om det faktum att författaren lurade mig att tro att jag visste hur den skulle sluta. En roman som inte går att placera in i ett fack och vars huvudtema är hur vi som människor ska förhålla oss till sånt som hämnd, skuld och straff.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar