onsdag 19 juli 2017

Surrogate Protocol

Tam Cheng-es Surrogate Protocol, som var en av finalisterna till Epigram Books Fiction Prize 2016, känns först som urban fantasy, men visar sig så småningom ha inslag som snarare gör den till science fiction. Premissen är följande: vissa personer i Singapore och Malaysia har oerhört långa livsspann, de är inte odödliga men lever i hundratals år. Av förklarliga skäl är de angelägna om att hålla detta hemligt, men när man i forna tider lätt kunde byta namn och identitet är det numera inte så enkelt – särskilt inte i ett så genombyråkratiskt och välorganiserat samhälle som Singapore.

Landon Locke är en av dessa långlivade. I likhet med vissa andra av sin sort lider han av minnesförlust och kommer bara ihåg de senaste dagarnas händelser, om ens det. Så har det varit länge och av den anledningen för han dagbok över allt han är med om. Då och då går han bakåt i sitt arkiv för att påminna sig om personer och händelser i det förflutna. Landon är kaffespecialist, han har sysslat så länge med kaffe att han fått en fantastisk känsla för olika bönors dofter och numera arbetar han som barista på ett café. Han bor i ett ganska förfallet hus som har tillhört hans släkt (dvs honom själv) i några generationer. Han planerar för sitt nästa identitetsbyte och förbereder sig genom att stjäla ett nyfött barns identitet, som han ska ta över när tillräckligt med tid har förflutit.

Landons ganska tradiga vardagslunk avbryts när han får besök av John, en agent från organisationen CODEX. John varnar honom för en konkurrerande organisation som är ute för att döda honom, men går John själv verkligen att lita på? När en vacker ung kvinna (som förstås inte heller är så ung som hon verkar) dyker upp måste Landon försöka reda ut sitt bortglömda förflutna. I en serie tillbakablickar, utdrag ur Landons många dagböcker, får läsaren successivt följa honom bakåt i tiden och lära sig mer om hans och den unga kvinnans historia och hur han blev den han blev. Landon har upplevt många dramatiska ögonblick i Singapores historia, till exempel massakern på Alexandra Hospital under den japanska ockupationen.

Jag gillade Surrogate Protocol och tycker att romanen var underhållande och hade många starka sidor. Framför allt ger den läsaren en del att fundera på: Hur skulle man till exempel tvingas leva om man var i det närmaste odödlig och ville dölja det? Och hur skulle det vara att inte minnas människor som en gång betydde oerhört mycket för en? En stor ensamhet hänger ständigt över Landon Locke. Författaren använder sig också på ett bra sätt av lokal folklore när han låter odödlighetsviruset (som tydligen är utomjordiskt, därav bokens science fiction-kategorisering) vara kopplat till den mystiska Singaporestenen. Det kändes befriande att läsa en sf-roman där inte allt kretsar kring USA. Sedan tycker jag nog att berättelsen är lite för utdragen på sina ställen och att bokens agenter har lite väl lätt för att använda sig av utomjordisk teknik när de ska lösa olika problem. Överhuvudtaget var sf-inslagen mindre trovärdiga än de kunde ha varit och jag har en känsla av att romanen skulle ha tjänat på att skippa dem och välja urban fantasy-spåret istället. Men jag hade kul när jag läste den och det var väl ändå det viktigaste.

måndag 3 juli 2017

State of Emergency

I december 1948 massakrerade brittiska styrkor ett tjugotal obeväpnade män i den lilla byn Batang Kali, Malaysia. De överlevande kvinnorna och barnen skickades iväg till ett inhägnat läger. Trots upprepade försök dröjde det ända till 2012 förrän det brittiska rättsväsendet slog fast att ett brott hade begåtts. Någon offentlig hearing kring massakern har dock aldrig hållits, eftersom den inträffade för alltför länge sedan.

Massakern i Batang Kali är en av flera utgångspunkter för Jeremy Tiangs roman State of Emergency, som via några personer med släktband till varandra, skildrar Malayakrisens och det långa undantagstillståndets påverkan på Singapore och Malaysia. Istället för att försöka skildra hela förloppet sammanhängande och i detalj väljer Tiang att ge läsaren utsnitt ur huvudpersonernas liv: en äldre tjänsteman som inför döden ser tillbaka på sitt liv och äktenskap, hans intelligenta unga hustru som lämnade familj och barn för att ansluta sig till gerillan, ett av de föräldralösa barn från Batang Kali som så småningom radikaliseras och försvinner ut i djungeln, en kyrkligt engagerad kvinna som anklagas för att vara kommunist och hamnar i fängelse, en journalist som vill skriva om massakern, gerillakvinnans son som i vuxen ålder återvänder till Singapore för att försöka hitta sin mor och ta reda på vem hon var.

Det finns något drömlikt och distanserat över skildringen, trots att den är så precis och exakt i sina detaljer och beskrivningar, och det slår mig efter ett tag att det svenska ordet ”undantagstillstånd” kanske egentligen skulle ha passat bättre som titel på boken än det engelska ”state of emergency”. ”Emergency” låter ana något desperat och påträngande, men de människor som skildras här lever snarare i just ett slags undantagstillstånd – vid sidan om, utanför, borta. Här förekommer flera fängelsevistelser där den intagna avskärmas från resten av världen och inte vet om eller när hon någonsin ska släppas ut igen. Absurda oändliga förhör som inte syftar till att få fram sanningen utan ett förutbestämt resultat. En existens utanför samhället, i djungeln, dold för andras blickar. Liv i exil, frivillig som ofrivillig. En genomgående upplevelse av att det som händer både är oundvikligt och samtidigt fullkomligt slumpartat. Kolonialisering föder motstånd som föder repression som föder ännu större motstånd i en oändlig cirkel.

Den övervägande känslan när jag slår igen boken är sorg. Sorg över alla förlorade liv, både de som dödades av gerillan och de som avled i statens fängelser. Och kanske framförallt de som försvann in i djungeln och aldrig kom tillbaka. Slutscenerna, där Henry besöker de gamla gerillakrigarnas byar på andra sidan den thailändska gränsen, är hjärtskärande. State of Emergency är en stillsam men drabbande roman som alla borde läsa.