onsdag 7 juni 2017

Kappa Quartet

Den japanska mytologiska varelsen kappa borde kanske vara känd för alla vid det här laget - faktum är att den till och med har figurerat i ett nummer av Bamse för länge sedan. Som ni kan se om ni följer den här länken är kappan en varelse som kan vara både artig och mycket farlig. Den är också huvudämnet för Daryl Qilin Yams roman Kappa Quartet, som var nominerad till Epigram Books Fiction Prize 2015.

Kappa Quartet, som utspelar sig i Singapore och Japan, består av åtta olika historier som alla är länkade till varandra genom återkommande huvudpersoner. Historierna kretsar kring en ung man vid namn Kevin, som sägs ha förlorat sin själ - kanske har han aldrig haft någon. I den första berättelsen - "The Box" - tar Kevins oroliga mor kontakt med ett par specialister som försöker utröna vad som är fel med honom. I de andra får läsaren följa Kevin, en författare med skrivkramp, en grupp ungdomar (vars far var en av de specialister som undersökte Kevin), en man som har adopterat en kappapojke och många fler. Alla är knutna till varandra på sätt som de inte alltid själva är helt klara över.

Kappa-varelserna (borde man kalla dem kappor?) lever delvis integrerade i samhället. De har hål i huvudet - ibland ett, ibland flera - och är därför lätta att skilja ut, men tolereras i allmänhet även om vissa är lite rädda för dem. De kan trots allt bli livsfarliga. I en av novellerna utsätts den lille kappapojken för mobbning i skolan, i en annan är hans adoptivfar ute i skogen med en grupp specialister som söker efter en kappa som har mördat flera personer.

Det är inte lätt att beskriva handlingen i Kappa Quartet, eftersom den inte är så tydlig. Snarare bygger författaren upp en egen värld, där mytologiska varelser lever sida vid sida med människorna men alltid befinner sig på gränsen till att återfalla i sitt monstruösa tillstånd. Ett återkommande tema är irrandet, att gå vilse, att leta efter en plats eller en person utan att riktigt veta var man ska söka och därför låta slumpen leda en. De olika berättelserna kompletterar varandra och författaren lyckas skapa en ganska kuslig stämning där kappa-varelsernas oberäknelighet hela tiden hänger som ett hot över människorna i deras närhet. Yam använder sig av antydningar, och genom att låta personer personer med underförstådda kopplingar få kontakt med varandra skapar han ett intryck av ett större samband som läsaren inte kan bli klar över men som ligger och lurar i bakgrunden. Vem är till exempel den mystiske Mr Five, som dyker upp då och då? Varför är kappa-varelserna så förtjusta i jazz? Vad var det egentligen som hände när Kevin och Haruhito möttes i förrådsrummet i vägtunneln? Det är skickligt gjort och jag tyckte mer om romanen ju längre jag läste i den. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att den känns lite som en förövning, som om Yam bygger upp en värld han skulle ha kunnat göra ännu mer av. Och vem vet? Det kanske kommer. Yam skriver tydligen på en ny roman, men vad den handlar om har jag ingen aning om.

Jag blev hur som helst mycket förtjust i Kappa Quartet. Den har något eget, ett lågmält tilltal och en originell användning av japansk folktro som tvingar läsaren att tänka själv istället för att få allt skrivet på näsan.

måndag 5 juni 2017

De fyra böckerna

Ytterligare en kinesisk roman som har kommit ut på svenska (på Atlantis) den senaste tiden är Yan Liankes 阎连科 De fyra böckerna 《四书》. Det är en skakande berättelse som utspelar sig i ett omskolningsläger under den stora hungersnöden.

När historien börjar har de intagna (författare, forskare, professorer, konstnärer och musiker) det inte alltför illa: de arbetar ute på åkrarna, men de behöver inte slita så fruktansvärt och de har en hel del tid över för att läsa och vila. Men snart drar en ny kampanj, Det stora språnget, igång och plötsligt förväntas de producera långt mer än möjligt. När bakslaget kommer och hungersnöden drabbar Kina hör lägerfångarna till dem som råkar värst ut - varför ska man ge brottslingar mat när hederligt folk svälter? Snart dör de som flugor och trots tappra försök att bevara ordningen och moralen dröjer det inte länge förrän liken som ligger staplade som frysta köttstycken i bostadslängorna börjar se riktigt lockande ut ...

De fyra böckerna består av utdrag ur fyra olika skrifter, därav namnet. "Himlens barn" är en historia i biblisk stil, som börjar med en skapelseberättelse och utmynnar i offer och kanske någon form av försoning. Den varvas med stycken ur "Den gamla fåran", en text som skrivs av Författaren, en av de intagna som av lägerledningen får i uppgift att skriva rapporter om de andra fångarna, rapporter som också utgör en del av berättelsen under rubriken "En studie i brott". "Den gamla fåran" är den bok Författaren egentligen vill skriva, men som han måste arbeta på i hemlighet. De fyra böckerna avslutas med en kort text med titeln "Den nya Sisyfosmyten", en symbolisk berättelse om en man som tvingas lära sig stå ut med det fruktansvärda straff som Gud har nedkallat över honom.

De fyra böckerna är en originell och mycket stark roman om människors styrka och svaghet under vidriga förhållanden. Läs den!

Ett träd


En av de vackraste barnböcker jag har sett de senaste åren måste vara författaren och illustratören San Zhis 三只 Ett träd 《树》.

Med en mycket enkel text och fantastiska bilder skildrar han eller hon (jag har faktiskt inte hittat någon information om henom) ett träds liv, från det att fröet hamnar i marken till dess att trädet multnar och själv blir jord.

Illustrationerna är skira, i grönt, brunt och gråblått, djur och växter kretsar runt trädet, drar nytta av det och bidrar till att det växer. Ekorrar, hjortar, harar, sniglar, hackspettar, rävar ... Med sådana illustrationer behövs det inte så många ord för att visa hur viktigt ett träd kan vara.

Den kinesiska utgåvan är tvåspråkig, med text också på engelska, men boken innehåller ingen information om översättaren. Jag skulle gärna översätta den till svenska.



RÄTTELSE: Den brittiska översättaren Helen Wang berättade just för mig att San Zhis riktiga namn är Gan Wei 甘玮 och att hon ursprungligen kommer från Chongqing men har studerat vid University of the Arts i London. Numera har hon en egen studio i Chongqing. Hon har troligtvis översatt boken själv.

söndag 4 juni 2017

Opera

Xia Feng tyckte inte om att Xia Tianzhi spelade opera. Dels hördes det överallt i byn, dels skrällde det och levde om så att han inte kunde sova. Men Bai Xue försvarade sin svärfar och sa att musiken hjälpte henne att driva bort ledan ur hjärtat när hon nu bara låg till sängs hela dagarna och inte hade något att göra. 

Det otroliga var att flickebarnet slutade gråta varenda gång hon hörde operamusiken och istället låg blickstilla med de små ögonen uppspärrade. Familjen Xias katt, som tassade runt på takpannorna, hoppade lätt som ett litet moln ner på gårdsplanen och spetsade öronen. Rosornas kronblad slog ut i lager efter lager. Och om Laiyun inte var i Sjumilaklyftan satte hon sig på bakhasorna så fort högtalarna gick igång och ylade högt i takt med musiken. 

Ibland verkar det som om man inte är produktiv alls, men sedan slår ketchupeffekten till och allt plofsar ut på en gång. Förutom Ett brokigt band om renens horn utkommer också en roman av Jia Pingwa i min översättning i sommar: Opera - drygt 750 sidor om livet i en kinesisk by kring sekelskiftet 2000.

Så här skulle man kunna beskriva den:

Den lilla fattiga byn Qingfengjie är navet i Jia Pingwas stora roman. Här bryts gammal bondekultur mot modern livsstil och den traditionella moralen står sig slätt när den kapitalistiska ekonomin gör sitt intåg. För de unga är det inte längre opera och odling som lockar utan popmusik och lönearbete. Operasångerskan Bai Xue gifter sig med Xia Feng, som vill att hon ska lägga sången på hyllan och flytta med honom in till staden. Medan deras äktenskap långsamt går i kras kämpar byns tjänstemän desperat för att hålla liv i Qingfengjie och reda ut byns trassliga affärer. De äldre stretar emot och vill att allt ska vara som förr. Och över dem alla vakar Yinsheng, den underlige pojken med de mystiska anfallen, som förgäves drömmer om en kvinna han aldrig kan få.

Opera har belönats med Drömmar om röda gemak-priset (2006) och Mao Dun-priset (2008), och betraktas av många som Jia Pingwas främsta verk, en sorgesång över den kinesiska landsbygden.

Jag älskar den här romanen. Slutproduktionen har varit ett elände, med underligheter i texten som skapats vid sättningen och en massa andra saker som jag helst inte vill tänka på. Men efter att ha levt i Qingfengjie i nästan ett år känner jag mig nästan som en av byborna (även som de förstås skulle ha betraktat mig som en total utböling). Jag hoppas att den ska finna sina läsare också här i Sverige.

Ett brokigt band om renens horn

Snön täckte allt, så långt hon kunde se, bort till den oåtkomliga horisonten. Den hade tagit med sig all levande ande och den kritvita oändligheten låg stum och död framför henne – en grym värld utan liv, utan ljud, utan mänsklig värme. 

Mors och fars fotspår och den djupa stigen som de fyrtio renarna hade trampat upp – allt hade försvunnit över natten och dolts under ett täcke djup snö. 

Dasja är en ung evenkisk flicka som lever med sina föräldrar och syskon i området på gränsen mellan Kina och Ryssland. När föräldrarna lämnar henne ensam i vistet under några veckor träffar hon Pasjenka, en ung man som hon först misstar för ett spöke. Deras möte blir början på en vacker kärlekshistoria, men de har många svårigheter att övervinna innan de kan få varandra. En historia om kärlek, död och traditionell renskötarkultur under början av 1900-talet, skriven av dottern till evenkernas sista kvinnliga shaman - snart i en bokhandel nära dig.

Om författaren:
Balajieyi Keradam föddes 1942 i ett renskötarläger djupt inne i skogarna bland Stora Hingganbergen i Inre Mongoliet. Hennes hennes mor Nara var de kinesiska evenkernas sista shaman. 1964 dog Balajieyis man och hon fick ensam uppfostra de fyra barnen. Dottern Ljuba och sonen Weijia är båda framstående evenkiska konstnärer. Balajieyi har tillbringat större delen av sitt liv i skogen tillsammans med sina renar. Först 2012, när hon drabbades av sjukdom, lämnade hon bergen. Hon samlar på evenkisk slöjd och konsthantverk, och nedtecknar sina minnen för att bevara kunskapen om de kinesiska evenkernas traditionella livsstil.

The Sum of Our Follies

En sak som underlättar när man ska beskriva en roman är om den har en tydlig intrig, en linje där handlingen rör sig från A till B till C och slutar på D med att allt reder ut sig. Men så fungerar ju inte alla berättelser och det gör att vissa böcker är väldigt svåra att beskriva.

Jag är sedan länge rätt förtjust i den malaysisk-kinesiska författarinnan Shih-Li Kow, som tidigare enbart har skrivit noveller. För några år sedan kom hon med sin första roman, The Sum of Our Follies. Jag har läst den och tyckte mycket om den, men hur ska jag förklara varför?

The Sum of Our Follies är en roman om en liten malaysisk stad, Lubok Sayong, och människorna där. De två berättarna, den äldre kinesen Auyong och den malajiska flickan Mary Anne, är bägge utomstående som av olika anledningar har hamnat i Lubok Sayong. Mary Anne är ett föräldralöst barnhemsbarn som adopteras av en kvinna från staden, men på väg dit råkar familjen ut för en bilolycka, adoptivföräldrarna omkommer och Mary Anne hamnar istället hos den döda kvinnans halvsyster Beevi, som bor i det fantastiska kråkslott som hennes far byggde - ett mindre palats med olika tillbyggnader, en för var och en av de fyra fruar av olika etnicitet som han gifte sig med. Huset är numera ett slags hotell och den frejdiga Mary Anne hjälper den ganska trumpna Beevi med att få ordning på verksamheten. Auyong har tidigare varit chef för en stormarknad som hade fler kunder per dag än vad Lubok Sayong har invånare, men nu har han dragit sig tillbaka hit för att få lite lugn och ro på äldre dagar. Man kan förstå att han har valt just den här platsen, för så här beskriver Shih-Li Kow den lilla staden:
Had the forefathers of Lubok Sayong been prescient enough to leave behind some physical evidence to support our legend, even if romanticised with half-truths and superstitions, travel guidebooks today would have listed us in their itineraries. Unfortunately, there are no fields of charred rice or dubious tombs of fallen warriors in Lubok Sayong as in the more tourism savvy island of Langkawi. In our town, we serve up our legend like nasi lemak bungkus - lukewarm an thinly garnished, in portions that fall just short of satisfying the appetite and the imagination.
Men även om Lubok Sayong kan ge intryck av att vara en riktig håla så händer här fantastiska saker. En förrymd fisk växer till sig i den lilla sjön, slukar en turist och blir stadens eget Loch Ness-monster. Auyong och transkvinnan Kak Boon startar en revolt när ett läger för "omskolning" av homosexuella pojkar inrättas i staden, och det hela leder till att Lubok Sayong blir centrum för en årlig, gigantisk pridefestival. En lokal politiker som gjort karriär kränker väljarna i sin hembygd och drabbas av en insektsinvasion som mest liknar Egyptens gräshoppor. En aborterad pojkes spöke lever rövare i hotellets trädgård och får inte frid förrän hans mor kommer på besök och genomför en exorcistisk ritual. Ändå är dessa "stora" händelser inte det som gör att man tycker om både Lubok Sayong och romanen, det är människorna och deras relationer man fastnar för.

Nej, jag kan verkligen inte beskriva The Sum of Our Follies på något vettigt sätt. Men jag tyckte mycket om den. Den är en egenartad och ganska förtjusande småstadsskildring med inslag av magisk realism där författaren ofta medvetet låter berättelsen dra iväg långt bortom det trovärdigas gränser, alltid med glimten i ögat.