måndag 24 oktober 2016

En magisk bok

Jag byter om till aftonklädsel och går hem till Lu, där jag inte har varit på mycket länge. 

Zhou Xuan 周璇
När jag går in i salen sitter hon i skenet från den röda lampan och spelar piano. En dadelfärgad kappa ligger under ett fat med glänsande gröna palmblad vid sidan om instrumentet; två mjuka, vita händer dansar lätt över tangenterna. Det korta håret darrar i takt med musiken. 

Lampans ljus förvandlar allt till en rosafärgad skymning. Hela rummet genomsyras av leende ungdom. Under såna omständigheter förstår väl var och en att det finns annat än vin man kan berusa sig på här i världen?

Jag går tyst fram till henne och när hon får syn på mig tystnar pianomusiken med ens. När det gäller musik är jag inte särskilt insatt, det vet jag, och det vet hon också. 

”Vad är det där för något?” Jag ler och pekar på noterna. 
”Det där? Det förstår du inte. Det är en skrift för himmelska odödliga!” 
”En skrift för odödliga? Hm. Du har verkligen ett bra minne, som kommer ihåg Drömmar om röda gemak så väl!” Jag kan inte låta bli att bita mig i läppen och le.*

Det slår henne plötsligt att hon har uttryckt sig lite väl obetänksamt och hon sänker långsamt blicken. I lampskenet ser hennes ansikte ovanligt rosigt ut. 

”Vi går upp på övervåningen. Qiang och Fang är där.” 
Hon slår igen noterna, fnissar till och springer ut ur salen. 

*Den unge mannen syftar på ett stycke i 1700-talsromanen Drömmar om röda gemak, där huvudpersonen Jia Baoyu kommer hem till sin kusin Lin Daiyu, som sitter och spelar qin. Han förstår inget av hennes bok med noter och kallar den för "en skrift för himmelska odödliga". Att detta gör den unga Lu generad beror på att Baoyu och Daiyu är romanens kärlekspar.

Ur Ye Lingfeng 叶灵凤, De 《她们》, 1927.

lördag 22 oktober 2016

Wei

Wang Ying 王莹

”Släpp in mig!”

Det är en kall vinternatt och en ung man står utanför det pappersklädda fönstret till de kvinnliga studenternas sovsal och ropar. Där ute viner nordanvinden och snöflingorna glittrar som månsken.

”Snälla släpp in mig!” ropar den unge mannen bedjande igen.
 

”Släpp in honom nu, säger Mei till Wei. Hon står inte ut med att höra honom längre.
 

”Strunta i honom bara”, säger Wei och fortsätter att läsa sin bok som om inget har hänt.

”Släpp in mig, jag måste tala med dig !”

”Det är ju synd om stackaren. Släpp in honom.”

”Hm! Du ställer dig alltid på karlarnas sida. Vänta får du se hur lycklig det kommer att göra dig. Det är inte jag som har bett honom komma.”

”Jag var så dum! Det är bara mitt fel! Snälla, släpp in mig så vi kan prata! Jag lovar att inte störa dig mer sedan.”

Wei sträcker sig efter eldgaffeln och petar på träkolsbitarna med den. Det verkar inte som om hon hör rösten där ute. I det varma rummet får skenet från lamporna deras skuggor att avteckna sig tunga och tydliga mot fönsterpapperet.

”Släpp in mig! Låt mig komma in och be om förlåtelse. Jag svek inte mitt löfte med flit, jag lovar.”

”Vilket löfte?” viskar Mei.

”Inte vet jag! Det är han som är överkänslig. Låt honom skrika. Strunta i honom.”

”Låt mig få komma in och prata med dig. Jag kan dö sedan, om du vill. Är du fortfarande arg? Jag lovar att jag aldrig ska göra så mot dig igen.”

”Det är väldigt kallt ute. Låt honom komma in.”

”Bry dig inte. Låt honom stå där. Är du rädd att han ska förfrysa sig? Kärleken är grym – om han vill drömma kärleksdrömmar så är det lika bra att han får känna på lite grymhet redan nu.”

”Men det är ju synd om honom. Har du inte straffat honom tillräckligt nu, fröken Wei?”

”Släpp in mig en stund!”

”Jag tänker stanna här tills jag får prata med dig, till och med om jag fryser ihjäl på kuppen!” Han stampar med fötterna när han säger det. Det ser ut som om han gråter.

”Säg åt honom att gå!” Mei står faktiskt inte ut längre.

”Jag har inte bett honom komma, varför ska jag be honom gå? Om han klarade av att ta sig hit måste han väl klara av att gå härifrån också? Det är ju löjligt!”

”Om du inte släpper in mig stannar jag här tills jag dör!”

”Herr Liu, det är sent. Ta och gå hem nu, i morgon …”

”Tala inte med honom!” Wei skyndar fram och lägger handen över Meis mun.

”Jag går inte. Om hon inte släpper in mig stannar jag tills jag dör.”

”Hör du! Nu blev han bara uppeggad.” Wei pekar mot fönstret och ser argt på Mei.

”Du är så grym!”

”Hur kan du vara så hårdhjärtad? Kan du inte förlåta mig? Bara en enda gång? Släpp in mig så jag får prata med dig! Bara några ord! Om du inte släpper in mig stannar jag tills jag dör!”

Wei fortsätter att lugnt läsa i sin bok. ”En man som har gått igenom något sånt här kommer inte att våga sig på att lura en kvinna igen”, säger hon och ler. Bönandet och bedjandet där ute bara fortsätter. Plötsligt hörs ljudet av steg långt bortifrån och hon lystrar till, rester sig snabbt och släcker lampan.

”Det här är flickornas sovsalar. Du bryter mot reglerna. Vad står du här för?”
Väktarens kyliga stämma. Wei kan inte låta bli att skratta.

”Wei är en otrolig kvinna”, sa Mei till mig. ”Hon kan lura en man i döden och den stackaren anar aldrig att han har blivit lurad.” 


Ur Ye Lingfeng 叶灵凤, De 《她们》, 1927.

fredag 21 oktober 2016

Han

Jin Yan 金焰
Morgonsolen silar in genom den tunna gröna tyllgardinen.

Han - en vacker tjugoettårig yngling, en ung man som får gifta kvinnor och fröknar att vrida på huvudet när han går ut på dansgolvet (fruarna vågar öppet peka och kommentera, de tillbakadragna fröknarna ler bara mot honom i anden) - ligger och sover, insvept i ett vitt lakan. Det avslappnade ansiktet strålar av ungdomlig skönhet och lycka. Han har aldrig upplevt svårigheter, aldrig varit utanför. Inget elände står ut med att komma nära en så vacker kropp och det eländet inte förmår närma sig kan inte heller samhället ignorera.
 

Han är himlens högfärdige son, lyckans bortskämda barn.
 

Och nu är det snart dags att stiga upp. Om bara en kvart ska han svara på solens begäran och stiga ur sängen. Han är lika mån om sin morgontoalett som vilken ung fröken som helst. Puder, rouge, ögonbrynspenna, parfym – han använder all världens konstgjorda skönhetsmedel för att skapa sin naturliga skönhet. Med hjälp av denna artificiellt naturliga fägring kan han få kroppar att svara och själar att sucka av hänförelse.
 

”Tänker du förföra dem?
Jag tänker se till att ingen av dem vågar sig på att förföra mig.” 
”I så fall blir du ensam, och när du blir ensam blir du sorgsen.” 
”Jag känner tröst i sorgen.” 
”Men det är en tröst som saknar själ.” 
”Bara en kropp utan själ är en sann kropp.”
 

Och så inleder han, en underbart vacker ung man, sitt själlösa liv och nedtecknandet av detsamma.

Ur Ye Lingfeng 叶灵凤, De 《她们》, 1927.

söndag 16 oktober 2016

Tröst för tigerhjärta

Jag är tiger, inte rädd för nån! 《我是老虎我怕谁?》 är titeln på denna fina bilderbok av Wang Ying 王莺 (text) och Wang Zumin 王祖民 (illustrationer).

Tiger är inte så snäll. Han är stor och stark och eftersom han (åtminstone enligt honom själv) är djurens konung behöver han inte ta hänsyn till någon. Han brottas med Lejon, tar Björns cykel och bråkar med Elefant och Krokodil. De mindre djuren är han ännu elakare mot. Men när det blir dags för födelsedagskalas och ingen vill vara med och fira är Tiger inte så kaxig längre. Och när han får en tagg i foten och alla de andra djuren skrattar - då är det inte roligt att vara Tiger! Till sist är det Mus som kommer till räddningen och visar förbarmande. Och Tiger inser att han måste uppföra sig lite bättre om han vill ha några vänner.

Wang Zumins illustrationer är enkla men kraftfulla. Bilderna är fulla av energi. När Tiger är arg och elak fyller han sidorna med sin stora, starka kropp. Men när ingen kommer till festen är han plötsligt bara en liten, liten Tiger som sitter ensam vid sin tårta. Den röda namnstämpeln på varje uppslag förstärker känslan av att illustrationerna, med sina djärva penseldrag och vita ytor, hämtar inspiration från traditionellt kinesiskt måleri.

En fin liten bok som också finns i tvåspråkig utgåva med engelsk och kinesisk text.